mammana

Barnen växer och de börjar skolan. Spännande tycker vi och våra barn. Men när det inte funkar i skolan? Min dotter bröt ihop här hemma för snart två år sedan. Jag hade länge haft på känn att något inte stämde. Hade frågat henne många gånger om allt var bra i skolan. Och svaret från henne var alltid att allt var bara bra. Men så kom kraschen, hon grät floder och berättade hur hon hade det i skolan. Mobbing i ord och handgripligheter som på gick dagligen. Och detta hade pågått i flera år.  Jag grät floder med henne och kände mig så värdelös som förälder som inte upptäckt detta tidigare och gjort något åt det. Vi kontaktade skolan, klassföreståndaren och rektorn, men ingen tog oss på allvar. Barn är ju som de är fick vi till svar. De skulle nog gå över. Men det gjorde det inte det bara fortsatte. Vår dotter blev värre, hennes mage lade av och vi fick lämna jobbet akut och hämta hem henne då hon låst in sig på toaletten och bara grät. Då slog vi näven i bordet och i samma veva slutade hennes klassföreståndare och klassen fick en vikarie resten av terminen. Den nya läraren tog tag i problemet och gick vidare med utredning och samtal med elevteamet och även samtal med de barn i klassen som var mest aktiva i mobbingen. Kurator kopplades in och vår dotter fick prata med henne för att få stöd. 

Men för oss i vår familj hade skolans nonchalans gått för långt och vi sökte plats på en ny skola för vår dotter. Hon ville inte lämna sin skola. Men det var en liten skola och det fanns inget annat att göra. Rektorn lovade i ett samtal strax innan sommarlovet att de som kränker någon annan elev kommer att flyttas från skolan. Detta skedde aldrig och vår dotter var djupt besviken på rektorn som bara uttalade tomma ord som hon såg det.

Vår dotter fick en plats på en ny skola efter sommarlovet och där trivs hon nu.

Dock var hon väldigt orolig att lämna den lilla skolan, där lillebror blev kvar. Han trivdes dock i sin klass och vi beslutade att han skulle få går kvar.